/ Allmänt / Graviditet / Matheo 0-1 månad /

Min förlossningsberättelse

Om vi ska ta det från början..

Den 26 september 2015 åkte vi in till förlossningen i Malmö pga att jag hade ont i magen. Jag hade kännt en massa sammandragningar kvällen innan och tyckte dom gjorde lite ont. Mamma och Ola var här på besök så jag försökte tänka bort det. På natten blev det värre för mig och på morgonen åkte vi in till förlossningen. Inte för att vi trodde att förlossningen startat utan att jag var orolig över varför det gjorde ont. Jag hade heller inte känt några fosterrörelser på hela natten och morgonen. När vi kommer in så frågar barnmorskan mig hur han ligger. Jag var hos min barnmorska i Trelleborg två dagar innan och då hade han fixerat sig. Barnmorskan skulle koppla på CTG men hade svårt att hitta hjärtljuden.
- Ja då kan ni ana hur orolig jag blev. 
Barnmorskan kände på min mage men kunde inte ritkigt känna ett huvud. Ultrljudsmaskinen åkte fram och det visade sig att han vänt sig till säte. Så vi gjorde ett vändningsförsök som lyckades och efter några timmar åkte vi hem. Den smärta jag känt var förmodligen lite förlossningvärkar med eftersom jag hade bebisen i säte så gav dom mig brikanyl som gjorde att värkana stannade av. 

Dagarna gick och jag började känna att det kändes konstigt i magen. Det kändes inte riktigt som det skulle. Jag ringde min barnmorska här nere i Trelleborg för att komma ner och lyssna på hjärtljuden. Eftersom jag var så orolig av mig fick jag komma ner när jag ville för att kolla det. När jag kom ner kände Carina på min mage för att känna bebisen. 
- Bebisen hade vänt sig till säte igen. 
Jag sa att jag absolut inte kommer göra ett vändningsförsök till eftersom det var någon av det värsta jag varit med om. Så Carina ringde till KK i Malmö och vi fick en tid för kejsarsnitt som skulle ske 19 oktober 2015. 

Toradagen den 15 oktober 2015 skulle vi åka in till KK för att prata med narkosläkare, barnmorska och få papper inför snittet. Vi kommer dit och narkosläkaren går igenom hur ingreppet kommer gå till osv. Efter det ska jag lämna lite prover hos barnmorskan. Innan vi går vill hon kolla så att bebisen fortfarande ligger i säte. Jag lägger mig på britsen och hon börjar känna. Jag ser chocken i hennes ögon och sen säger hon " han har huvudet neråt".
- Va i helvete tänker jag. Nu har jag förberett mig mentalt att få kejsarsnitt och nu ska jag bara få gå hem och vänta på att det startar av sig själv och med risk att han kan vända sig till säte igen. Nä i helskotta, aldrig. 
Jag bad om att bli igångsatt för min oro hade tagit över min kropp och nu ville jag att han skulle ut. 

Vi fick gå ner till perinatalavdelningen och prata med en doktor om vad han tyckte vi skulle göra. Beslutet blev att vi skulle komma tillbaka dagen därpå, alltså fredagen den 16 Oktober 2015 kl 10.00.

Det var fredag och vi åkte in till Malmö. Vi blev inlagda och min medicinering började kl 12.00 som bestod av en liten shot som jag skulle ta varannan timme i max 24h. Den skulle göra så att livermodertappen kom fram, utplånas och börja öppnas. Detta kunde gå efter 3-4 shotar eller 12 shotar eller inte alls. 
I mitt fall gick det inte alls.. 
När jag fått medicinen i 12.00, dvs nu var klockan 00.00 på natten mellan fredag och lördag så började jag känna att det gjorde ont. Jag började då regelbundna samandragningar och dom gjorde tillräckligt ont för att inte kunna sova. Men inget hade hänt down there. 
Gustav sov gott i sängen bredvid mig. Honom ville jag inte väcka ifall detta kunde ta långt tid. 
På morgonen på lördagen hade jag tillräckligt täta samandragningar dock inga förlossningvärkar för att förflyttas över till förlossningen. Vi fick rum 12 på förlossningen och när vi kom dit sa barnmorskan till mig "du kommer inte lämna detta rummet förrens bebisen är ute, bra va"
- Thank gooooood! Äntligen sa någon det jag ville höra. Vi skulle inte få lämna sjukhuset förrens bebisen var ute. 
Nu började helvetes dygnen fram till bebisen tittade ut. Här fick jag gelé som dom la bakom min livmodertapp för att den skulle mogna. Jag fick 2 omgångar av gelé. 

Jag har ingen tidsuppfattning alls och jag kommer knappt ihåg vilken ordning allt kom. Men jag vet att när jag var öppen 2cm frågade dom mig om jag vill bada. Lite skeptiskt var jag från början men när jag väl la mig i badet så försvann all smärta. 
-WOW tänkte jag. Awesome! Här kan jag ju ligga fram till krystvärkarna. 
Jag badade i två omgångar men när jag hade öppnat mig 4cm fick jag inte bada mer pga bakterierisk. 

Jag fick nu några plattor som tydligen idrottare sätter på sina muskler när dom har skadat sig (?). Plattor som vibrerar ska göra att man inte känner smärtan lika mycket. Det var pisskassvärdelöst och det sög. Funkade inte alls! 

Jag tror det var senare på lördagkvällen dom gav mig en morfinpreparat för att jag skulle bli lite groggy och slappna av lite så jag kunde slumra mellan värkana. Först var jag strängt "NEJNEJ" ni sätter ingen spruta i mitt ben. Absolut inte!
Men efter lite tjat av en massa barnmorskor och Gustav så gav jag mig. Jag lyckades somna lite mellan värkarna och när Gustav låg och sov vaknade jag med ett ryck. Inte av någon värk, vilket var jätte konstig. Jag låg och kände efter och sen kände jag bara ett "knäppande" ljud inuti mig och shoff så gick vattnet. Jag skrev till Gustav att vattnet gått och han fick i princip bära mig in på toaletten. Barnmorskan kom och gav mig nya kläder och bäddade om i min säng.

Det blir söndag och nu har jag väldigt ont. Nu minns jag inte mycket hur och när allt händer Men jag vet att hans hjärtljud var inte bra så dom tog prover på hans huvud 3 eller 4 gånger, jag fick en kateter för att fylla på fostervatten eftersom jag varit utan fostervatten så länge och dom satte in någon pulsgrej på Matheos huvud. 

Här någongång frågar dom mig om epidural. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag absolut inte ville ha det. Men när dom frågade så var den en självklarhet. Jag klarade inte en minut till av denna smärtan. När dom satt in den så var det som att komma till en annan värld och nu kunde jag till och med se alla barnmorskor i ögonen och hur alla såg ut. 
- Tjenamoss!
Innan hade jag legat dubbelvikt av smärta och blundar mig igenom varje värk. Jag satt och pratade med min favorit barnmorska som hette Selma. Hon tog sig tid att sitta ner och prata med mig och det uppskattades. Hon skulle snart gå av sitt pass och jag tänkte bara 
- "Neeeej, du stannar här. Punkt och slut! Du ska få ut mitt barn".
Jag kommer ihåg att jag sa till henne att hon inte fick gå hem. Hon lovade att komma och hälsa på på BB när bebisen kommit. 
Epiduralen började avta och värkarna började bli outhärdliga. Nu sa jag och Gustav till varandra. 
- Nu jävlar. Nu samarbetar vi. Nu ska här bli barn. 
Jag fick en pilatesboll att sitta på. Jag gungade fram och tillbaka på den med Gustav bakom mig och jag hängdes på sängkanten. Eftersom jag inte hade ätit på närmre 30 timmar nu så var jag tvungen att få i mig någon. Men jag klarade knappt det eftersom jag några timmar innan kräkt flera gången. Men vi kom på en deal. 
När värken kom skulle Gustav massera mig samtidigt som jag andades lustgas, så fort värken slutade fick han inte röra mig (vet inte varför jag kände så men det kändes obehagligt när någon rörde mig mär jag låg där hög av lustgasoch  försökte "komma tillbaka" från lustgasen), efter det var jag tvungen att ta en klunk blåbärsoppa. Så höll vi på i 2 timmar och när det började närma sig slutet började jag känna ett tryck neråt. Jag hade läst innan att man inte skulle hålla emot så jag försökte slappna av så mycket "down there" så mycket som jag kunde och varje gång jag gjorde det kände jag har fostervatten sipprade ut och jag kände Matheo komma längre och längre ner. Vi ringde på barnmorska och nu fick jag hoppa upp i sängen och inta den ställning jag skulle föda i. 
-Satan vad det tryckte på nu och nu ville jag verkligen krysta och det fick jag göra. 
Gustav stor bredvid mig och andades med mig i varje värk. Barnmoskan gicn ut ifrån rummet mitt i allt. 
- näääädu kom tillbka skrek jag. Och sa till henne att hon inte fick lämna mig förrens bebisen var ute. Nu var jag både rädd, spänd, nervös, adrenlien pumpades och jag var ritkigt taggad. Barnmorskan frågade Gustav om han ville titta på huvudet och det gjorde Gustav. När han viskade i mitt öra att han fått se vår bebis huvud och att han hade mycket hår så gav det mig sån kraft och kag tänkte
-"nu ska du ut bebis. Nu ska vi bli en familj"
Jag krystar och känslan när huvudet är ute är obeskrivligt. Nu vet jag, att vid nästa krystning så kommer vår bebis ut. 
Dom sekunderna innan nästa värk kom var dom längsta i mitt liv. Men när värken kom tänkte jag
-"YES, NU JÄVLAR"
Jag får gåshud och tårar i ögonen när jag skriver om detta ögonblicket. Ut kommer världens finaste bebis. Jag får upp honom på bröstet och jag gråter som ett litet barn. Gustav står bredvid oss och vi kramas allihopa, detta är min familj. Nu äntligen är Matheo hos oss. 22.36 tittade han ut.
Gustav var så himla duktig under hela förlossning och när jag får se Gustav hålla vårt barn för första gången är någon av dom finaste ögonblick jag varit med om.